Motherblessing - en hyllning till livet

I vårt land är cermonier inte så djupt förankrade. Vi har dock vissa högtider som det oftare kallas här:dop/namngivning, förlovning/giftemål och begravning.I vissa kulturer har man ett helt annat sätt att hedra och hylla olika faser och övergångar i livet. Tex övergången från att vara pojke/flicka till att bli man/kvinna eller steget när en kvinna går in i övergångsfasen. Varje fas i livet har ju en viss mening precis som våra årstider. Att gå in i en ny fas i livet kan vara ett sätt att hylla och skänka tacksamhet till det som har varit för att sen med hjärtat öppet på vid gavel ta emot det nya. Egentligen är alla förändringar en anledning till reflektion,tacksamhet och att släppa taget om det som varit.

Den cermoni som vi önskar att belysa här är övergången till att bli gravid och bära ett väntande barn. Något av det vackraste och sköraste!

Både Anna och jag själv har på olika sätt tagit emot enormt mycket kärlek och innerligt lyckönskande under våra graviditeter. Något som har gjort så stor skillnad och som har väckt en längtan att få ge vidare det som vi själva har fått uppleva. Därför har vi skapat Motherblessing. En möjlighet för dig som är gravid att tillsammans med ditt väntande barn få bada i ett hav av kärlek.

Förra veckan hade jag förmånen att få arrangera och ge en motherblessing till två vackra höggravida kvinnor. Det var en mycket vacker och hedrande upplevelse för oss alla! Att få känna en gravid kvinnas sanna urkraft och hennes djupaste kärlek OCH att få komma ett väntande barn så nära är bland det finaste jag har varit med om!! Att ta mot en Motherblessing är en unik möjlighet för dig att känna din inre styrka, dina födande krafter och att fördjupa kontakten med ditt väntande barn. Välkommen!

Mer information om Motherblessing finner du på vår hemsida www.peacefulparening.eu

Soliga kramar
Kristina
Peaceful Parenting Sweden

Ta in det vackra och det trygga...

Nu är det två veckor kvar tills jag är beräknad att föda mitt andra barn. En graviditetsresa som till viss del varit lik den första men som på många sätt skiljt sig helt. Det är en stor skillnad för mig att vara gravid denna gången då jag fått möjlighet under dom senaste åren att förstå graviditetens enorma spiritualitet. Det djup som befinner sig bakom provtagningar, ultraljud, utvecklingskurvor och allt det där andra som är så lätt att fokusera på. Även förra graviditeten började jag vaggas in i en djupare resa men denna gången har jag gett mig möjligheten att fördjupa detta ännu mer. Jag har aktivt valt att hela tiden ta in det vackra och det trygga. Vilken enorm tillfredsställelse detta är. Att vagga fram i sin kropp tillsammans med sitt barn och låta vår kontakt bli det centrala. Låta min kropp tala till mig. Att lyssna inåt istället för utåt.

Denna resa har betytt att jag har fått välja vem jag pratar med min graviditet om. Jag har bytt barnmorska och barnmorskemottagning för att bli bemött med allt det positiva som jag behöver just nu. Jag kan varmt rekommendera Susanne på barnmorskemottagningen Sundet i Limhamn för er som längtar efter ett varmt och underbart bemötande. Jag har ägnat mig åt gravidmeditaion och gravidyoga. Kan rekommendera Babyhealth (www.babyhealth.se) och Lisa som gör dessa stunder så närande. Varit i kvinnogrupper med fullsupport till min kropp och mitt väntade barn. Dom gånger jag stött på kvinnor som vill dela sina hemska förlossningsupplevelser har jag valt av avbryta och absolut inte börja diskutera. Jag har också haft förmånen att få Kristinas underbara beröringsmassage, ett sätt att landa i kroppen och skapa kontakt med mitt kommande barn. Ja helt underbart! Att avstå från doulauppdrag under denna period för att inte låta andras förlossningsupplevelser absorberas i mig har känts viktigt. Jag har tittat på fina förlossningsfilmer med kvinnor som har känt sig totalt trygga och upplevt det vackra i sina födande krafter. Nu ser jag framemot en Mother Blessing tillsammans med fina väninnor där min gravida kropp blir hedrad och mitt (vårt) barn välkomnas till världen...

Det känns som att vi är så rustade för vår fortsatta resa tillsammans mitt barn och jag. Genom födelse och vidare in i livet. Jag vill tacka alla som hjälpt till att skapa dessa förutsättningar och alla er som hjälpt mig att komma hit där jag är nu. Där jag vågar välja det som är bäst för mig utifrån mina inre behov. Livet blir så mycket vackrare!

Till alla er som vill hitta en tryggare väg så välkomnar jag er till oss på Peaceful Parenting där vi gör vårt bästa för att supporta er på er resa!

I kärlek!
Anna

Bilden är tagen av: Sofia Holgersson www.fiaphoto.com

Att ta mig tillbaka till nu...

...om och om igen... Ibland är det så jag upplever min vardag som förälder. Det är dom stunder då det känns mer lockande att försvinna i väg i datorns värld eller i disken eller i... ja egentligen vad som helst som gör att jag slipper vara i det som är nu. Det är dom stunderna det blir som en kraftansträngning i mig att släppa min egenvilja och komma tillbaka till det som är så underbart och helt fantastiskt och samtidigt ibland så himla svårt... vara en närvarande mamma. En mentalt närvarande mamma! Jag har noterat att dessa stunder av icke-närvaro blir mest intensiva då jag har något "problem" utanför min och min sons relation. Kanske är det med min sambo, kanske med någon vän, kanske något ekonomiskt, ja egentligen precis vad som helst.

Jag är så lyckligt lottad att jag har hittat en väg som gör:
Att jag varje dag ger mig själv möjlighet till en stilla reflektion. En stund som ger så mycket positiva eftervallningar genom dagen att jag kan se när jag flyr undan nuet och kan komma tillbaka innan allt för mycket möjlighet till glädje försvunnit bort.
Att jag har verktygen för att landa i acceptans och tillit till alla mina "problem" så att dessa inte tar upp hela min vakna tid utan att nuet kan få mig i sitt fulla jag.
Att jag lärt mig att lyssna, lyssna på mig själv och låta min omgivning spegla det jag behöver höra för att än en gång komma tillbaka till nuet.

Jag hoppas att jag kommer att fortsätta denna resa och denna utveckling så länge jag lever och jag tackar alla er som inspirerat mig till detta liv och jag tackar min son som hjälper mig att ta mig tillbaka till nu... om och om igen...

Med största ödmjukhet!
Anna

Smackande pussar...

Ett gyllene ögonblick i mitt liv...

För någon dag sedan skulle jag säga godnatt till min son (pappa skulle natta). Vill du ha puss och kram frågar jag...nä säger han...jag kan pussa dig...jag har lärt mig att pussas...varav han tar sina mjuka varma händer och lägger på mina kinder..han håller mitt huvud stabilt i sina händer...och börjar pussas...puss på pannan, på ögonen, på näsan, på varje kind...på ögonbrynen...på hakan...små smackande pussar...det känns som att varje liten puss är fylld med en vibration av kärlek som går rakt ner i mitt hjärta...och mina ögon börjar att tåras samtidigt som ett mjukt skratt kommer inifrån...han avslutar sin pussritual med en smackande puss rakt på munnen...Tack!! säger jag Godnatt! Jag älskar dig!

Med Värme
Kristina
www.peacefulparenting.eu

Tomten finns han?

När mina äldsta söner var små kom tomten frekvent varje jul. Detta skedde utan någon direkt reflektion från min sida. Jag tog ju bara med mig de traditioner som jag själv var uppväxt med. Modifierade lite men ändå ganska mycket samma ingredienser. Sönerna blev äldre och genomskådade såklart lögnen om tomten.

När min yngste son för två jular sen skulle få uppleva sin första jul med tomten blev det så här. En av mina äldre söner beslöt sig för att vara tomte. Han klär ut sig, knackar på dörren kommer in med säcken och gör sin tomtegestaltning fantastiskt bra. Han röjer inte sin identitet och han håller ut hela vägen.Men vad vi alla bevittnade den stunden fick mig och resten av familjen att tänka om. Det var som att vaken stå och se lillkillen bli lurad...Jag uppfattade inte honom som rädd men tagen, påverkad av stundens spänning.

Efteråt när tomten hade gått var vi alla ganska berörda av att se minstingens reaktion efter besöket. Det var ingen skön känsla. Min stora son utbrast: Jaha då ska vi fortsätta lögnen om tomten?!

Det här ögonblicket fick mig att tänka. Vem är lögnen om tomten till för egentligen. Du kanske inte håller med mig. Men med handen på hjärtat hur många barn har inte fällt tårar av rädsla när tomten dykt upp? Eller krupit längre upp i mammas/pappas famn för att tomten verkar läskig. Efter detta bestämde jag mig för att inte tuta i minstingen att det finns en riktig tomte. Förra året var båda de stora killarna tomtar men med öppna ansikten. Det blev en lek. Det var kul. Det var på lika villkor.

Nu är det ett nytt år och en ny jul som väntar. Vi pratar inte så mycket om tomten och önskelistor. Njuter hellre av livet en dag i taget. Men...jag har märkt att lögnen om tomten ligger djupt inbäddad i omgivningen. Bland andra barn, föräldrar,kompisar...äldre barn får inte avslöja för yngre barn att tomten inte finns...så om jag fortsätter att vara ärlig mot min son ett år till så kanske han blir den som avslöjar att tomten inte finns..på riktigt!! Vilket dilemma! :o) Fast..jag väljer ändå att göra det som känns skönast i mitt hjärta...en jul med lek, gemenskap, mys och en tomte utan lögn.Och det är väl egentligen det som det handlar om att vi har ett val. Även i djupa traditioner som julen för med sig.

Jag är jättenyfiken hur gör ni i er familj? Har ni valt att göra på något annat sätt?

Med värme
Kristina
www.peacefulparenting.eu

Rätten att välja och skapa sig det bästa!

I Sverige har vi länge levt i något som jag vill kalla närhets-principen. Med detta menar jag att vi tillhör givna sammanhang för att vi är bosatta på en viss plats. I många år har vi haft vår vårdcentral, vår förskola, vår barnavårdcentral, vår mödravårdcentral osv. För många av oss har det tagit tid att förstå att vi kan välja. Vi kan det, välja!

Under graviditeten och i föräldraskapet är vi ofta väldigt sårbara. Det kan vara känslor som blir väldigt intima för oss, känslor som vi kanske inte ens visste att vi hade. Vem som bemöter dessa och hur kan ha en avgörande betydelse för oss. Till exempel vet via forskning att vem som är i rummet när vi föder kan ha stor betydelse för hur förlossningen framskrider.

Att byta barnmorskor, läkare eller pedagoger kan naturligtvis vara känsligt och det är lätt att tänka "det blir bra så här" eller "så farligt är det inte". Kanske är det så att det funkar men varför ska det bara funka? Varför kan det inte kännas behagligt, tryggt och kanske till och med helt underbart?

Jag var på möte igår på Frejakliniken (www.frejakliniken.se) en nystartade mödravårdcentral i Höllviken som drivs av två barnmorskor som verkligen brinner för sitt arbete och har förverkligat sin dröm. Aldrig har jag upplevt ett sådant välbehag tidigare på en mödravårdcentral. Det fanns levande ljus, blommor och vacker inredning i alla rum. I rummen med gynekologstolarna fanns till och med skön avslappningsmusik. Jag kände bara välbehag!

Fast att jag inte visste det innan jag kom dit så visste jag när jag åkte därifrån att det är så här jag vill känna när jag kommer till mödravården. Kanske är det en anledning till att vi inte alltid gör aktiva val. Vi vet kanske inte vad det är vi kan få! Så tack Frejakliniken för att ni vidgade mina perspektiv!

Anna

Acceptans

Det finns de stunder, de dagar, ibland veckor då jag som mamma har svårt att känna mig närvarande för mina barn. Känna att jag är där. Det kan vara de dagar då jag är allmänt trött och hängig och längtar innerligt efter att få krypa ner i sängen och bara vila. Ibland kan det vara den yttre världen som pockar på min uppmärksamhet och tar mig bort. Starkast är nog ändå de stunder då den inre världen kallar på min uppmärksamhet. Något behöver tas om hand om, omfamnas.Då kan det vara svårt att balansera familjelivet. Mina behov. Mina barns behov. Detta kan ibland väcka en känsla av otillräcklighet och en öppen passage för det dåliga samvetet att ta sig in. Det dåliga samvetet som kommer slingrandes över ryggraden..sakta, sakta...tar sig upp förbi halsen och viskar i mitt öra...du är ingen bra mamma..du gör inte tillräckligt...gör någonting..nu!!!

Jag har märkt att jag oftast kan stanna upp...komma tillbaka till kärlekens flöde, till glädje och stundens guldkorn. Men de gånger jag inte kan det har jag lärt mig en annan sak. Acceptans. Att känna fullkomlig acceptans till mig själv i det som är nu skapar en otrolig vila inombords. Jag skulle nog vilja säga att fullkomlig acceptans är den högsta graden av självkärlek. Det har såklart varit och är ibland fortfarande en utmanande träning att ta mig själv till acceptansens sötma. Men det är helt klart värt resan dit.

Jag välkomnar dig som förälder att träna på att ta in känslan av acceptans de stunder då familjelivet känns extra utmanande. Det ger inte bara fördelar för oss som vuxna, vi sänder också ut medmänskliga signaler till våra barn om att allt är okej oavsett var du är och hur du mår. Du är okej. Du är älskad. Jag är okej. Jag är älskad.Så enkelt men ibland så svårt.

Med värme
Kristina
www.peacefulparenting.eu