Att som man vara med på en förlossning har inte varit vanligt under särskilt lång tid. Själv föddes jag 1976 och min pappa fick snällt sitta och vänta i väntrummet. Idag är det snarare regel än undantag att pappan har möjlighet att vara med och vara en del av ögonblicket när ens barn kommer till världen. Vad innebär då detta? Är det alltid en fantastisk rosaskimrande känsla?
Jag var för 6 år sedan med min väninna när hon födde sitt barn. Jag deltog i föräldrautbildningen på MVC och var väldigt närvarande under hela graviditeten. När dagen kom och värkarna började var jag där vid hennes sida. Vi var hemma i 16 timmar. Var ute och promenerade, köpte pizza och tog tid på värkarna. Efter hand så ökade intensiteten och då var det som att min väninna förändrades och jag som var utanför kände mig förvirrad och förstod inte vad som hände. Hon gjorde irrationella saker så som att helt plötsligt vilja ha håret flätat, noppa ögonbrynen och en del annat. Jag kände mig otroligt ställd av denna förändring men försökte självklart vara där och tillgodose hennes behov. Värkarna ökade ytterligare i styrka och nu skakade hon i kroppen och var ännu mer okontaktbar. Jag började känna mig lite rädd och definitivt otroligt ensam. Var detta normalt?
Min väninna bestämde sig för att det var tid att åka till sjukhuset och jag andades ut. Nu skulle jag inte vara ensam längre. När vi kom in så gjordes dom rutinmässiga undersökningarna och jag kände mig lugn. När det var klart så försvann alla igen. Jag trodde personalen skulle vara på rummet. Vi var ensamma igen. I och för sig hade vi en knapp att trycka på så visst var det lite tryggare men för mig var känslan att jag var i ett rum med en vän som jag inte kände igen. Fortfarande orolig hade inte någon aning om hur jag gjorde det bästa möjliga för henne. Vi hade nu varit i värkarbete i 22 timmar. Jag var trött. Men vem är jag att vara trött? Det var min väninna som kämpade. Vi arbetade tillsammans ytterligare 7 timmar innan hennes son föddes. 7 mycket intensiva timmar då personalen med jämna mellanrum kom in och försökte hjälpa till med olika tekniker för att förlossningen skulle bli så bra som möjligt. Många gånger förstod jag inte vad det var som hände och backade emellanåt för att jag kände mig överväldigad. Men då klockan 8 på morgonen kom han äntligen och det var ett av de mest fantastiska ögonblick i mitt liv. Det var så mycket glädje!
Dom närmaste dagarna kände jag mig som en alfa-hanne. En otroligt stark beskyddar instinkt infann sig. Den enorma bedrift som min väninna gjort gjorde att INGEN fick göra intrång eller på något vis göra henne illa. 3 dagar efter var jag i en grupp som jag då tillhörde där vi arbetade med känslomässig utveckling. Där landade jag äntligen. Totalt utmattad och känslomässigt instabil. Jag bara grät och grät och grät. Jag orkade inte mer var den känsla som var starkast.
Jag är inte man, jag är inte pappa, men denna erfarenhet har gjort att jag känner oerhört mycket med dom pappor som står vid sidan av under förlossningen. Det är intensiva timmar då oerhört mycket känslor väcks. Jag arbetar idag som doula och förstår hur mycket mer jag kunnat förbereda mig om jag vetat vart jag skulle vända mig. Varken jag eller min väninna kände till vad en doula var tyvärr. Jag kan ana att förloppet både för mig och min väninna hade sett helt annorlunda ut om vi valt att föda med en doula. Någon som kunde göra upplevelsen tryggare för oss båda.
Välkommen in och läs mer om vad en doula gör på vår hemsida www.peacefulparenting.eu och på www.doula.nu. Vi på Peaceful Parenting erbjuder också speciella kvällar för dig som partner. För mer information om detta titta på hemsidan under fliken gravid.
Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar