Detta är kanske det som engagerar mig mest av allt. Det som verkligen har varit och är det jag prioriterar högst i mitt föräldraskap och också det jag arbetat mest för när jag arbetat med barn. Det är en ständigt pågående process för mig som vuxen och förälder där jag verkligen behöver medvetandegöra vad det är jag tror jag förmedlar till mitt barn och vad jag verkligen förmedlar. Jag har numera en fantastisk lärare i detta, min egen son och hans ständiga och omedelbara uttryck för vad han upplever.
Min son är nu inne i en period då han testar sitt eget jag genom att säga väldigt mycket nej inte sällan följt av gråt. En av de vardagliga situationer när detta är som mest påtagligt är vid påklädning när vi ska gå ut. Detta kan naturligtvis vara både tålamodskrävande och frustrerande som förälder. Jag kan se att det är en så oerhört stor skillnad i utgången av dessa situationer beroende på min förmåga att låta honom ha sina utbrott utan att jag tvingar honom på med kläderna och om jag gör tvärtom.
I veckan fick vi en snabb tid hos läkaren och jag var tvungen att använda mig av det senare alternativet för att det kändes viktigt att hinna till läkaren. Upplevelsen var dels jätte obehaglig för mig att tvinga på honom kläderna och det som kanske var mest tydligt var min sons reaktion efteråt när vi kommit ut och kampen var över. Han är normalt väldigt pratig och öppen. Nu satt han i vagnen stel i kroppen och stirrade alldeles tomt framför sig. Efter några minuter försökte jag närma mig honom genom att röra vid honom och prata lite då slog han efter mig och visade tydligt att han inte ville ha med mig att göra.
Det jag förstår är att detta skulle kunna vara en av många situationer som jag inte ens hade reflekterat över eller sett något alternativ till om jag inte hade haft möjligheten av att använda mig av de verktyg jag praktiserar i stort sett varje dag. Kanske hade detta då varit vardag i vårt hem och min sons reaktion kanske inte hade varit lika stark just för att han gett upp en del av sitt inre i hopp om att vara mamma till lags. Just en icke-reaktion skulle kunna tolkats som något positivt att jag lyckats få min son att förstå att det är jag som bestämmer. I stort sett all forskning tyder dock på det motsatta att icke-reaktioner ofta formar en person som tappar en del av sin inre känslomässiga förmåga. Det mesta av denna utveckling sker upp till barnet är 5 år och påverkar oss resten av livet.Det är också denna kunskap och detta engagemang som lett till att jag velat skapa Peaceful Parenting.
Att praktisera verktygen i Tre nycklar till ett Rofyllt föräldraskap ger mig verkligen möjlighet att (för det mesta) instinktivt handla annorlunda. Ju mer balans, inre trygghet och ro jag känner desto lättare blir det att tillgodose mitt barns känslomässiga behov. Min önskan är att alla barn ska få fortsätta blomma resten av sina liv!
Så stort tack till alla er som inspirerat och hjälpt mig på vägen så att jag och Kristina har kunnat sätta ihop konceptet Tre nycklar till ett Rofyllt föräldraskap som jag önskar att få sprida till tusentals av er föräldrar som vill ha det! Mer information hittar du på www.peacefulparenting.eu
Ha en fortsatt underbar helg!
Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar