Män och förlossning

Att som man vara med på en förlossning har inte varit vanligt under särskilt lång tid. Själv föddes jag 1976 och min pappa fick snällt sitta och vänta i väntrummet. Idag är det snarare regel än undantag att pappan har möjlighet att vara med och vara en del av ögonblicket när ens barn kommer till världen. Vad innebär då detta? Är det alltid en fantastisk rosaskimrande känsla?

Jag var för 6 år sedan med min väninna när hon födde sitt barn. Jag deltog i föräldrautbildningen på MVC och var väldigt närvarande under hela graviditeten. När dagen kom och värkarna började var jag där vid hennes sida. Vi var hemma i 16 timmar. Var ute och promenerade, köpte pizza och tog tid på värkarna. Efter hand så ökade intensiteten och då var det som att min väninna förändrades och jag som var utanför kände mig förvirrad och förstod inte vad som hände. Hon gjorde irrationella saker så som att helt plötsligt vilja ha håret flätat, noppa ögonbrynen och en del annat. Jag kände mig otroligt ställd av denna förändring men försökte självklart vara där och tillgodose hennes behov. Värkarna ökade ytterligare i styrka och nu skakade hon i kroppen och var ännu mer okontaktbar. Jag började känna mig lite rädd och definitivt otroligt ensam. Var detta normalt?

Min väninna bestämde sig för att det var tid att åka till sjukhuset och jag andades ut. Nu skulle jag inte vara ensam längre. När vi kom in så gjordes dom rutinmässiga undersökningarna och jag kände mig lugn. När det var klart så försvann alla igen. Jag trodde personalen skulle vara på rummet. Vi var ensamma igen. I och för sig hade vi en knapp att trycka på så visst var det lite tryggare men för mig var känslan att jag var i ett rum med en vän som jag inte kände igen. Fortfarande orolig hade inte någon aning om hur jag gjorde det bästa möjliga för henne. Vi hade nu varit i värkarbete i 22 timmar. Jag var trött. Men vem är jag att vara trött? Det var min väninna som kämpade. Vi arbetade tillsammans ytterligare 7 timmar innan hennes son föddes. 7 mycket intensiva timmar då personalen med jämna mellanrum kom in och försökte hjälpa till med olika tekniker för att förlossningen skulle bli så bra som möjligt. Många gånger förstod jag inte vad det var som hände och backade emellanåt för att jag kände mig överväldigad. Men då klockan 8 på morgonen kom han äntligen och det var ett av de mest fantastiska ögonblick i mitt liv. Det var så mycket glädje!

Dom närmaste dagarna kände jag mig som en alfa-hanne. En otroligt stark beskyddar instinkt infann sig. Den enorma bedrift som min väninna gjort gjorde att INGEN fick göra intrång eller på något vis göra henne illa. 3 dagar efter var jag i en grupp som jag då tillhörde där vi arbetade med känslomässig utveckling. Där landade jag äntligen. Totalt utmattad och känslomässigt instabil. Jag bara grät och grät och grät. Jag orkade inte mer var den känsla som var starkast.

Jag är inte man, jag är inte pappa, men denna erfarenhet har gjort att jag känner oerhört mycket med dom pappor som står vid sidan av under förlossningen. Det är intensiva timmar då oerhört mycket känslor väcks. Jag arbetar idag som doula och förstår hur mycket mer jag kunnat förbereda mig om jag vetat vart jag skulle vända mig. Varken jag eller min väninna kände till vad en doula var tyvärr. Jag kan ana att förloppet både för mig och min väninna hade sett helt annorlunda ut om vi valt att föda med en doula. Någon som kunde göra upplevelsen tryggare för oss båda.

Välkommen in och läs mer om vad en doula gör på vår hemsida www.peacefulparenting.eu och på www.doula.nu. Vi på Peaceful Parenting erbjuder också speciella kvällar för dig som partner. För mer information om detta titta på hemsidan under fliken gravid.

Anna

Födande Krafter

Att vara gravid och välkomna ett barn till sitt liv är en stor gåva och rätt ofta en omtumlande resa. Från att få det där sköra beskedet, jag är gravid, till den dagen då det är dags. Upplevelsen av den här tiden kan vara så väldigt olika. Och det är ju så det får vara. Vi har olika kroppar, olika förutsättningar och framförallt är vi olika individer med skilda erfarenheter med oss i bagaget. Vi kan omdevetet ha blivit påverkade av vår omgivning redan som barn. Vissa kvinnor har berättat att det finns en negativ bild av att föda barn i familjen flera generationer tillbaka. Att bli matad med negativa förlossningsupplevelser och skräckpropaganda över hur ont det gör eller hur lång tid det tog är något du som vuxen gravid vänligen men bestämt kan tack Nej till. Hur väl vänner, arbetskolleger och familjemedlemmar än vill dela med sig av sina erfarenheter av att föda. De vet ju precis hur det är! Ja det vet dom! Alla välvilliga är experter på sina förlossningsupplevelser, precis som du kommer att bli expert på din/dina. Och det kommer att bli din oförglömliga skatt som du kan bevara som en kärleksfull och stärkande gåva i ditt hjärta.

Jag har märkt att många kvinnor inklusive jag själv har eller har haft ett stort behov av att prata om våra förlossningar. Och det är ju inte så konstigt att vi behöver prata om kanske det största ögonblicket som vi får uppleva. Att prata är ju ett sätt att gå igenom - bearbeta, vad hände, hur kändes det, varför blev det så här. Eller hur kändes det när babyn väl kom ut och landade på mitt varma bröst. Det finns ju lika många förlossningsupplevelser som det finns kvinnor som har fött. Därför kan en annan kvinnas förlossningsupplevelse aldrig bli din. Du har din alldeles egna unika resa som du ska göra som kvinna och mamma. En gåva att ta med dig som en styrka, en inre kraft. Din födande kraft, oavsett hur du har fött fram ditt barn. Att dela sin förlossningsupplevelse med en eller flera kvinnor som lyssnar uppmärksammat kan vara djupt läkande och ett sätt att verkligen känna skönheten och styrkan i att föda. Konsten att lyssna utan att vilja kommentera, förändra eller påverka den som pratar är något som jag har fått lära mig på vägen. För oftast ska vi vara en god väninna, en medsyster, och säga uppmuntrande fraser eller komma med fina lösningar.

Om du har en förtrolig väninna skulle jag rekommendera dig/er att prova denna form av samtal och dela er förlossningsupplevelse. Det är viktigt att avsätta en stund, 1-2 timmar, då ni vet att ni inte blir störda. Stäng av telefonerna. Tänd gärna lite ljus, gör det mysigt. Ni kan välja en symbol att lägga framför er i form av tex en sten eller en snäcka. Den som pratar håller i symbolen. Kom överens om vem som ska prata först. Sätt er mittemot varandra och slut ögonen för ett ögonblick. Andas. Tillåt dig att landa i din kropp.Tillåt dig att resa tillbaka till din förlossning. När du som ska börja dela är redo tar du symbolen i din hand. Ta god tid på dig när du pratar. Bli medveten om hur det känns i kroppen när du pratar om oilka faser som har varit under förlossningen. Tillåt dina känslor få komma. Skratt, glädje, sorg, ilska, besvikelse. Allt är tillåtet. Du som lyssnar behöver inte göra något. Inte hjälpa, inte förändra. Bara andas och håll kontakten med ditt hjärta. När första personen är färdig lägger hon ner symbolen och nästa börjar när hon är redo. När båda två är färdiga tackar ni stillsamt er själva och varandra för denna stund i förtrolighet och systerskap. Lycka till!

Vi på Peaceful Parenting i Malmö erbjuder med jämna mellanrum kvällar där du får möjlighet att ge plats till din förlossningsupplevelse tillsammans med andra kvinnor. Varmt Välkommen!

Med Värme

Kristina

Tacksam trebarnsmamma

www.peacefulparenting.eu

Beskedet ~ Att bli Mamma

Beskedet ~ Att bli Mamma

Jag kom nyligen att tänka på det där gnistrande ögonblicket, då beskedet kom - jag Är gravid.

Men först ett litet minne. När jag var ung tonåring hade jag väldigt mycket idéer och föreställningar om världen. Jag hade en rätt cool yta, som fungerade alldeles ypperligt som skydd för att inte släppa någon in närmare än vad jag kunde klara av. Jag hade tankar om att jag minsann aldrig skulle gifta mig. Aldrig! Men det var någonting det där med barn. Små barn har alltid fått mitt hjärta att smälta och spritta av glädje. Jag minns den där gången när jag sände ut en önskan (en omdeveten sådan, jag visste inte då att önskningar kunde uppfyllas), den lät så här : ~om jag någon gång får barn, då önskar jag mig tvillingar~

20 år senare tog jag och min dåvarande man ett beslut. Vi önskade att välkomna ett barn till våra liv. Till vår tillvaro. Bli en familj. Ja det kändes rätt nu. Det tog två månader.

Jag sitter i badrummet själv med graviditetstestet i handen. Stickan som visar det stora, det kärleksfulla, det skrämmande. Beskedet som förändrar livet för alltid. Beskedet som säger: Jag är gravid. Jag ska bli mamma. Du ska bli pappa. Vi ska ha barn. Jag minns att luften vibrerade av glädje, förväntan och rädsla. Ögonblicket är ju så abstrakt. Den där stunden som på ett eller annat sätt förändrar allt. Stunden som gör att hjärtat expanderar och kroppen förändras.

I vecka 8 fick jag en tid till min gynekolog för ett ultraljud. Jag gick dit själv. Förväntan låg i luften. Längtan att få det bekräftat var stark. Jag vågade inte riktigt lita på min egen kropps signaler. Magen täcks snart med en kall, klibbig gel och dosan förs runt på min mage. Det känns lite kliniskt och kallt. Borde det inte kännas varmt och mottagande? Jag tittar vaket på skärmen för att få se. Jo, där, där är ett litet litet tecken på liv i min mage. I min livmoder. Gynekologen fortsätter sin sökning på min mage och säger efter en stund på bruten danska: - där är inte bara en, där är två. Jag tror jag säger Va? och sedan slutar jag att andas eller så var det tvärtom. Tvillingar!

Besöket avslutas efter en del prat och omtumlad tar jag min cykel för att bege mig hemåt. Jag stoppar undan känslorna tills jag kommer bort från folkmyllret och stan. Jag får upp farten och släpper...Jag skrattar plötsligt högt för mig själv samtidigt som tårarna rullar ner för mina kinder. aldrig tidigare har skrattet och gråten varit så förenade. Jag närmar mig mitt hem och beslutar mig för att gå in och köpa mig en fika. Det blir en ljus brownie med chokladbitar i. En kaka skulle nog hjälpa mig i stunden att balansera upp detta hav av känslor. Kakan fick mitt fokus en stund. Det var ju så ofantligt stort att ta in. Att min spröda tonårsdröm faktiskt hade gått i uppfyllelse. Jag var gravid med tvillingar!

Resten av dagen går. Jag stannar upp, känner på magen, tar in, skrattar, pratar högt för mig själv, gråter glädjetårar och väntar på att få berätta för den blivande tvillingpappan.

Hur var beskedet för dig?

Med Värme, Kristina

Tacksam trebarns mamma och medgrundare av Peaceful Parenting

www.peacefulparenting.eu
utkast