Att ta mig tillbaka till nu...

...om och om igen... Ibland är det så jag upplever min vardag som förälder. Det är dom stunder då det känns mer lockande att försvinna i väg i datorns värld eller i disken eller i... ja egentligen vad som helst som gör att jag slipper vara i det som är nu. Det är dom stunderna det blir som en kraftansträngning i mig att släppa min egenvilja och komma tillbaka till det som är så underbart och helt fantastiskt och samtidigt ibland så himla svårt... vara en närvarande mamma. En mentalt närvarande mamma! Jag har noterat att dessa stunder av icke-närvaro blir mest intensiva då jag har något "problem" utanför min och min sons relation. Kanske är det med min sambo, kanske med någon vän, kanske något ekonomiskt, ja egentligen precis vad som helst.

Jag är så lyckligt lottad att jag har hittat en väg som gör:
Att jag varje dag ger mig själv möjlighet till en stilla reflektion. En stund som ger så mycket positiva eftervallningar genom dagen att jag kan se när jag flyr undan nuet och kan komma tillbaka innan allt för mycket möjlighet till glädje försvunnit bort.
Att jag har verktygen för att landa i acceptans och tillit till alla mina "problem" så att dessa inte tar upp hela min vakna tid utan att nuet kan få mig i sitt fulla jag.
Att jag lärt mig att lyssna, lyssna på mig själv och låta min omgivning spegla det jag behöver höra för att än en gång komma tillbaka till nuet.

Jag hoppas att jag kommer att fortsätta denna resa och denna utveckling så länge jag lever och jag tackar alla er som inspirerat mig till detta liv och jag tackar min son som hjälper mig att ta mig tillbaka till nu... om och om igen...

Med största ödmjukhet!
Anna

Smackande pussar...

Ett gyllene ögonblick i mitt liv...

För någon dag sedan skulle jag säga godnatt till min son (pappa skulle natta). Vill du ha puss och kram frågar jag...nä säger han...jag kan pussa dig...jag har lärt mig att pussas...varav han tar sina mjuka varma händer och lägger på mina kinder..han håller mitt huvud stabilt i sina händer...och börjar pussas...puss på pannan, på ögonen, på näsan, på varje kind...på ögonbrynen...på hakan...små smackande pussar...det känns som att varje liten puss är fylld med en vibration av kärlek som går rakt ner i mitt hjärta...och mina ögon börjar att tåras samtidigt som ett mjukt skratt kommer inifrån...han avslutar sin pussritual med en smackande puss rakt på munnen...Tack!! säger jag Godnatt! Jag älskar dig!

Med Värme
Kristina
www.peacefulparenting.eu

Tomten finns han?

När mina äldsta söner var små kom tomten frekvent varje jul. Detta skedde utan någon direkt reflektion från min sida. Jag tog ju bara med mig de traditioner som jag själv var uppväxt med. Modifierade lite men ändå ganska mycket samma ingredienser. Sönerna blev äldre och genomskådade såklart lögnen om tomten.

När min yngste son för två jular sen skulle få uppleva sin första jul med tomten blev det så här. En av mina äldre söner beslöt sig för att vara tomte. Han klär ut sig, knackar på dörren kommer in med säcken och gör sin tomtegestaltning fantastiskt bra. Han röjer inte sin identitet och han håller ut hela vägen.Men vad vi alla bevittnade den stunden fick mig och resten av familjen att tänka om. Det var som att vaken stå och se lillkillen bli lurad...Jag uppfattade inte honom som rädd men tagen, påverkad av stundens spänning.

Efteråt när tomten hade gått var vi alla ganska berörda av att se minstingens reaktion efter besöket. Det var ingen skön känsla. Min stora son utbrast: Jaha då ska vi fortsätta lögnen om tomten?!

Det här ögonblicket fick mig att tänka. Vem är lögnen om tomten till för egentligen. Du kanske inte håller med mig. Men med handen på hjärtat hur många barn har inte fällt tårar av rädsla när tomten dykt upp? Eller krupit längre upp i mammas/pappas famn för att tomten verkar läskig. Efter detta bestämde jag mig för att inte tuta i minstingen att det finns en riktig tomte. Förra året var båda de stora killarna tomtar men med öppna ansikten. Det blev en lek. Det var kul. Det var på lika villkor.

Nu är det ett nytt år och en ny jul som väntar. Vi pratar inte så mycket om tomten och önskelistor. Njuter hellre av livet en dag i taget. Men...jag har märkt att lögnen om tomten ligger djupt inbäddad i omgivningen. Bland andra barn, föräldrar,kompisar...äldre barn får inte avslöja för yngre barn att tomten inte finns...så om jag fortsätter att vara ärlig mot min son ett år till så kanske han blir den som avslöjar att tomten inte finns..på riktigt!! Vilket dilemma! :o) Fast..jag väljer ändå att göra det som känns skönast i mitt hjärta...en jul med lek, gemenskap, mys och en tomte utan lögn.Och det är väl egentligen det som det handlar om att vi har ett val. Även i djupa traditioner som julen för med sig.

Jag är jättenyfiken hur gör ni i er familj? Har ni valt att göra på något annat sätt?

Med värme
Kristina
www.peacefulparenting.eu