När mina äldsta söner var små kom tomten frekvent varje jul. Detta skedde utan någon direkt reflektion från min sida. Jag tog ju bara med mig de traditioner som jag själv var uppväxt med. Modifierade lite men ändå ganska mycket samma ingredienser. Sönerna blev äldre och genomskådade såklart lögnen om tomten.
När min yngste son för två jular sen skulle få uppleva sin första jul med tomten blev det så här. En av mina äldre söner beslöt sig för att vara tomte. Han klär ut sig, knackar på dörren kommer in med säcken och gör sin tomtegestaltning fantastiskt bra. Han röjer inte sin identitet och han håller ut hela vägen.Men vad vi alla bevittnade den stunden fick mig och resten av familjen att tänka om. Det var som att vaken stå och se lillkillen bli lurad...Jag uppfattade inte honom som rädd men tagen, påverkad av stundens spänning.
Efteråt när tomten hade gått var vi alla ganska berörda av att se minstingens reaktion efter besöket. Det var ingen skön känsla. Min stora son utbrast: Jaha då ska vi fortsätta lögnen om tomten?!
Det här ögonblicket fick mig att tänka. Vem är lögnen om tomten till för egentligen. Du kanske inte håller med mig. Men med handen på hjärtat hur många barn har inte fällt tårar av rädsla när tomten dykt upp? Eller krupit längre upp i mammas/pappas famn för att tomten verkar läskig. Efter detta bestämde jag mig för att inte tuta i minstingen att det finns en riktig tomte. Förra året var båda de stora killarna tomtar men med öppna ansikten. Det blev en lek. Det var kul. Det var på lika villkor.
Nu är det ett nytt år och en ny jul som väntar. Vi pratar inte så mycket om tomten och önskelistor. Njuter hellre av livet en dag i taget. Men...jag har märkt att lögnen om tomten ligger djupt inbäddad i omgivningen. Bland andra barn, föräldrar,kompisar...äldre barn får inte avslöja för yngre barn att tomten inte finns...så om jag fortsätter att vara ärlig mot min son ett år till så kanske han blir den som avslöjar att tomten inte finns..på riktigt!! Vilket dilemma! :o) Fast..jag väljer ändå att göra det som känns skönast i mitt hjärta...en jul med lek, gemenskap, mys och en tomte utan lögn.Och det är väl egentligen det som det handlar om att vi har ett val. Även i djupa traditioner som julen för med sig.
Jag är jättenyfiken hur gör ni i er familj? Har ni valt att göra på något annat sätt?
Med värme
Kristina
www.peacefulparenting.eu
Så fint skrivet Kristina!
SvaraRaderaNär min son var liten stod vi inför samma valsituation.
För oss kändes det inte rätt att ljuga för barnet heller, varken om tomten, tandféen eller påskharen! Jag minns själv hur rädd jag var för tomten med det stela, konstiga ansiktet. Inte hjälpte det att folk varnade med "Var snäll nu annars kommer inte tomten/annars får du inga julklappar av tomten" - för man visste ju att man inte alltid var snäll! När man sedan förstod att det var en bluff, kändes det så konstigt att veta att nu ljuger mamma och pappa för mig - de brukar väl aldrig ljuga för mig, eller??? Det fanns inget magiskt eller roligt i det! Bara förvirring och rädsla och svek. Det var en lättnad när mina systrar blivit så gamla att de inte längre trodde på tomten och lögnerna tog slut.
Så vi förklarade för min son att tomten var en man som hete St Nicholaus och som levde för länge sedan och gav presenter till barnen på julen. Det tyckte man var så snällt, så efter St Nicholaus dog så fortsatte folk att klä ut sig och ge julklappar. Vi har alltid haft underbara jular!
Måste bara tillägga om påskharen... Den första påsken min son var gammal nog att förstå påskharen (som förklarades med en saga) och äggjakten så gömde han och jag påskägget tillsammans. Sedan när jakten började sprang han genast till gömstället och hittade sitt ägg. Han var så himla glad och stolt! Däremot så letade och letade och letade hans jämnåriga kusin efter sitt ägg, och pojken blev allt mer ledsen och arg på påskharen. Tillslut "hittade" hans mamma ägget och överräckte det till den lille pojken. Där fanns ingen glädje eller stolthet i den pojken, utan han tuggade trumpet i sig sitt godis.
Xana
Tack för din reflektion Xana! Kram kristina
SvaraRadera