Att ta mig tillbaka till nu...

...om och om igen... Ibland är det så jag upplever min vardag som förälder. Det är dom stunder då det känns mer lockande att försvinna i väg i datorns värld eller i disken eller i... ja egentligen vad som helst som gör att jag slipper vara i det som är nu. Det är dom stunderna det blir som en kraftansträngning i mig att släppa min egenvilja och komma tillbaka till det som är så underbart och helt fantastiskt och samtidigt ibland så himla svårt... vara en närvarande mamma. En mentalt närvarande mamma! Jag har noterat att dessa stunder av icke-närvaro blir mest intensiva då jag har något "problem" utanför min och min sons relation. Kanske är det med min sambo, kanske med någon vän, kanske något ekonomiskt, ja egentligen precis vad som helst.

Jag är så lyckligt lottad att jag har hittat en väg som gör:
Att jag varje dag ger mig själv möjlighet till en stilla reflektion. En stund som ger så mycket positiva eftervallningar genom dagen att jag kan se när jag flyr undan nuet och kan komma tillbaka innan allt för mycket möjlighet till glädje försvunnit bort.
Att jag har verktygen för att landa i acceptans och tillit till alla mina "problem" så att dessa inte tar upp hela min vakna tid utan att nuet kan få mig i sitt fulla jag.
Att jag lärt mig att lyssna, lyssna på mig själv och låta min omgivning spegla det jag behöver höra för att än en gång komma tillbaka till nuet.

Jag hoppas att jag kommer att fortsätta denna resa och denna utveckling så länge jag lever och jag tackar alla er som inspirerat mig till detta liv och jag tackar min son som hjälper mig att ta mig tillbaka till nu... om och om igen...

Med största ödmjukhet!
Anna