Rätten att välja och skapa sig det bästa!

I Sverige har vi länge levt i något som jag vill kalla närhets-principen. Med detta menar jag att vi tillhör givna sammanhang för att vi är bosatta på en viss plats. I många år har vi haft vår vårdcentral, vår förskola, vår barnavårdcentral, vår mödravårdcentral osv. För många av oss har det tagit tid att förstå att vi kan välja. Vi kan det, välja!

Under graviditeten och i föräldraskapet är vi ofta väldigt sårbara. Det kan vara känslor som blir väldigt intima för oss, känslor som vi kanske inte ens visste att vi hade. Vem som bemöter dessa och hur kan ha en avgörande betydelse för oss. Till exempel vet via forskning att vem som är i rummet när vi föder kan ha stor betydelse för hur förlossningen framskrider.

Att byta barnmorskor, läkare eller pedagoger kan naturligtvis vara känsligt och det är lätt att tänka "det blir bra så här" eller "så farligt är det inte". Kanske är det så att det funkar men varför ska det bara funka? Varför kan det inte kännas behagligt, tryggt och kanske till och med helt underbart?

Jag var på möte igår på Frejakliniken (www.frejakliniken.se) en nystartade mödravårdcentral i Höllviken som drivs av två barnmorskor som verkligen brinner för sitt arbete och har förverkligat sin dröm. Aldrig har jag upplevt ett sådant välbehag tidigare på en mödravårdcentral. Det fanns levande ljus, blommor och vacker inredning i alla rum. I rummen med gynekologstolarna fanns till och med skön avslappningsmusik. Jag kände bara välbehag!

Fast att jag inte visste det innan jag kom dit så visste jag när jag åkte därifrån att det är så här jag vill känna när jag kommer till mödravården. Kanske är det en anledning till att vi inte alltid gör aktiva val. Vi vet kanske inte vad det är vi kan få! Så tack Frejakliniken för att ni vidgade mina perspektiv!

Anna

Acceptans

Det finns de stunder, de dagar, ibland veckor då jag som mamma har svårt att känna mig närvarande för mina barn. Känna att jag är där. Det kan vara de dagar då jag är allmänt trött och hängig och längtar innerligt efter att få krypa ner i sängen och bara vila. Ibland kan det vara den yttre världen som pockar på min uppmärksamhet och tar mig bort. Starkast är nog ändå de stunder då den inre världen kallar på min uppmärksamhet. Något behöver tas om hand om, omfamnas.Då kan det vara svårt att balansera familjelivet. Mina behov. Mina barns behov. Detta kan ibland väcka en känsla av otillräcklighet och en öppen passage för det dåliga samvetet att ta sig in. Det dåliga samvetet som kommer slingrandes över ryggraden..sakta, sakta...tar sig upp förbi halsen och viskar i mitt öra...du är ingen bra mamma..du gör inte tillräckligt...gör någonting..nu!!!

Jag har märkt att jag oftast kan stanna upp...komma tillbaka till kärlekens flöde, till glädje och stundens guldkorn. Men de gånger jag inte kan det har jag lärt mig en annan sak. Acceptans. Att känna fullkomlig acceptans till mig själv i det som är nu skapar en otrolig vila inombords. Jag skulle nog vilja säga att fullkomlig acceptans är den högsta graden av självkärlek. Det har såklart varit och är ibland fortfarande en utmanande träning att ta mig själv till acceptansens sötma. Men det är helt klart värt resan dit.

Jag välkomnar dig som förälder att träna på att ta in känslan av acceptans de stunder då familjelivet känns extra utmanande. Det ger inte bara fördelar för oss som vuxna, vi sänder också ut medmänskliga signaler till våra barn om att allt är okej oavsett var du är och hur du mår. Du är okej. Du är älskad. Jag är okej. Jag är älskad.Så enkelt men ibland så svårt.

Med värme
Kristina
www.peacefulparenting.eu

Våra barns känslomässiga utveckling

Detta är kanske det som engagerar mig mest av allt. Det som verkligen har varit och är det jag prioriterar högst i mitt föräldraskap och också det jag arbetat mest för när jag arbetat med barn. Det är en ständigt pågående process för mig som vuxen och förälder där jag verkligen behöver medvetandegöra vad det är jag tror jag förmedlar till mitt barn och vad jag verkligen förmedlar. Jag har numera en fantastisk lärare i detta, min egen son och hans ständiga och omedelbara uttryck för vad han upplever.

Min son är nu inne i en period då han testar sitt eget jag genom att säga väldigt mycket nej inte sällan följt av gråt. En av de vardagliga situationer när detta är som mest påtagligt är vid påklädning när vi ska gå ut. Detta kan naturligtvis vara både tålamodskrävande och frustrerande som förälder. Jag kan se att det är en så oerhört stor skillnad i utgången av dessa situationer beroende på min förmåga att låta honom ha sina utbrott utan att jag tvingar honom på med kläderna och om jag gör tvärtom.

I veckan fick vi en snabb tid hos läkaren och jag var tvungen att använda mig av det senare alternativet för att det kändes viktigt att hinna till läkaren. Upplevelsen var dels jätte obehaglig för mig att tvinga på honom kläderna och det som kanske var mest tydligt var min sons reaktion efteråt när vi kommit ut och kampen var över. Han är normalt väldigt pratig och öppen. Nu satt han i vagnen stel i kroppen och stirrade alldeles tomt framför sig. Efter några minuter försökte jag närma mig honom genom att röra vid honom och prata lite då slog han efter mig och visade tydligt att han inte ville ha med mig att göra.

Det jag förstår är att detta skulle kunna vara en av många situationer som jag inte ens hade reflekterat över eller sett något alternativ till om jag inte hade haft möjligheten av att använda mig av de verktyg jag praktiserar i stort sett varje dag. Kanske hade detta då varit vardag i vårt hem och min sons reaktion kanske inte hade varit lika stark just för att han gett upp en del av sitt inre i hopp om att vara mamma till lags. Just en icke-reaktion skulle kunna tolkats som något positivt att jag lyckats få min son att förstå att det är jag som bestämmer. I stort sett all forskning tyder dock på det motsatta att icke-reaktioner ofta formar en person som tappar en del av sin inre känslomässiga förmåga. Det mesta av denna utveckling sker upp till barnet är 5 år och påverkar oss resten av livet.Det är också denna kunskap och detta engagemang som lett till att jag velat skapa Peaceful Parenting.

Att praktisera verktygen i Tre nycklar till ett Rofyllt föräldraskap ger mig verkligen möjlighet att (för det mesta) instinktivt handla annorlunda. Ju mer balans, inre trygghet och ro jag känner desto lättare blir det att tillgodose mitt barns känslomässiga behov. Min önskan är att alla barn ska få fortsätta blomma resten av sina liv!

Så stort tack till alla er som inspirerat och hjälpt mig på vägen så att jag och Kristina har kunnat sätta ihop konceptet Tre nycklar till ett Rofyllt föräldraskap som jag önskar att få sprida till tusentals av er föräldrar som vill ha det! Mer information hittar du på www.peacefulparenting.eu

Ha en fortsatt underbar helg!
Anna

Att äta

Kan det ha varit så att i tidernas begynnelse var det lika naturligt att äta som att andas...det bara hände...kan det ha varit så att jorden skapades så frodig, så otroligt smart och vackert komponerat att kroppen bara fick i sig vad den behövde...helt naturligt...

Idag plockar vi vår mat i de stora matkedjorna, om vi inte är lyckligt lottade att ha våran egen odling eller lokala handlare runt hörnet...För många familjer är mat förknippat med stress, ska hinna med, helst samla alla vid bordet...för mig är inte matlagning längre förknippat med stress...däremot kan inspirationen sina titt som tätt och i mina försök att bjuda in resten av familjen i middagskompositionen...blir svaret allt som oftast köttbullar med mos!! Ja jag köper färdiga köttbullar...tack och lov finns det numera en ekologisk variant...

Det är lite lustigt egentligen att vi alla i en familj ska äta vid samma tidpunkt, samma mat...jag vet ju att rent praktiskt är det ju enklast...men är egentligen inte syftet att barnet ska lära sig sin egen inre mat o även sovklocka? Lära känna sin kropp, sina behov, lära sig att respektera kroppens signaler...och i sin tur lära sig att ta o få eget ansvar som de kan bära med sig resten av livet..

Inom Aware Parenting beskrivs just detta...att från början låta de små barnen få prova sig fram...i några dagar blir det kanske bara pasta, andra dagar bara köttet eller fisken...vissa dagar slinker det ner lite av varje...men poängen är att i det stora hela så får barnet i sig alla de näringsämnen som behövs.. det krävs ju givetvis att jag som förälder erbjuder en varierande o näringsrik kost...likaså med fettet...att små barn ska ha lite mer fett i maten än vad vi behöver vet de flesta...men jag upptäckte på min yngste son att han lyckades reglera detta själv genom att äta från smörpaketen då o då :o) Hur bra som helst!

Så även fast de flesta av oss inte intar vår mat lika naturligt som att andas kan vi med små medel prova att ge våra barn ett naturligt förhållningssätt till mat och därmed också minska risken för stressiga och tjatiga middagssituationer. Och istället låta matstunden vara en källa till social samvaro och gemenskap.

Boktips!
The Aware Baby av Aletha Solter!

Med värme
Kristina
www.peacefulparenting.eu