Det finns de stunder, de dagar, ibland veckor då jag som mamma har svårt att känna mig närvarande för mina barn. Känna att jag är där. Det kan vara de dagar då jag är allmänt trött och hängig och längtar innerligt efter att få krypa ner i sängen och bara vila. Ibland kan det vara den yttre världen som pockar på min uppmärksamhet och tar mig bort. Starkast är nog ändå de stunder då den inre världen kallar på min uppmärksamhet. Något behöver tas om hand om, omfamnas.Då kan det vara svårt att balansera familjelivet. Mina behov. Mina barns behov. Detta kan ibland väcka en känsla av otillräcklighet och en öppen passage för det dåliga samvetet att ta sig in. Det dåliga samvetet som kommer slingrandes över ryggraden..sakta, sakta...tar sig upp förbi halsen och viskar i mitt öra...du är ingen bra mamma..du gör inte tillräckligt...gör någonting..nu!!!
Jag har märkt att jag oftast kan stanna upp...komma tillbaka till kärlekens flöde, till glädje och stundens guldkorn. Men de gånger jag inte kan det har jag lärt mig en annan sak. Acceptans. Att känna fullkomlig acceptans till mig själv i det som är nu skapar en otrolig vila inombords. Jag skulle nog vilja säga att fullkomlig acceptans är den högsta graden av självkärlek. Det har såklart varit och är ibland fortfarande en utmanande träning att ta mig själv till acceptansens sötma. Men det är helt klart värt resan dit.
Jag välkomnar dig som förälder att träna på att ta in känslan av acceptans de stunder då familjelivet känns extra utmanande. Det ger inte bara fördelar för oss som vuxna, vi sänder också ut medmänskliga signaler till våra barn om att allt är okej oavsett var du är och hur du mår. Du är okej. Du är älskad. Jag är okej. Jag är älskad.Så enkelt men ibland så svårt.
Med värme
Kristina
www.peacefulparenting.eu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar