Beskedet ~ Att bli Mamma

Beskedet ~ Att bli Mamma

Jag kom nyligen att tänka på det där gnistrande ögonblicket, då beskedet kom - jag Är gravid.

Men först ett litet minne. När jag var ung tonåring hade jag väldigt mycket idéer och föreställningar om världen. Jag hade en rätt cool yta, som fungerade alldeles ypperligt som skydd för att inte släppa någon in närmare än vad jag kunde klara av. Jag hade tankar om att jag minsann aldrig skulle gifta mig. Aldrig! Men det var någonting det där med barn. Små barn har alltid fått mitt hjärta att smälta och spritta av glädje. Jag minns den där gången när jag sände ut en önskan (en omdeveten sådan, jag visste inte då att önskningar kunde uppfyllas), den lät så här : ~om jag någon gång får barn, då önskar jag mig tvillingar~

20 år senare tog jag och min dåvarande man ett beslut. Vi önskade att välkomna ett barn till våra liv. Till vår tillvaro. Bli en familj. Ja det kändes rätt nu. Det tog två månader.

Jag sitter i badrummet själv med graviditetstestet i handen. Stickan som visar det stora, det kärleksfulla, det skrämmande. Beskedet som förändrar livet för alltid. Beskedet som säger: Jag är gravid. Jag ska bli mamma. Du ska bli pappa. Vi ska ha barn. Jag minns att luften vibrerade av glädje, förväntan och rädsla. Ögonblicket är ju så abstrakt. Den där stunden som på ett eller annat sätt förändrar allt. Stunden som gör att hjärtat expanderar och kroppen förändras.

I vecka 8 fick jag en tid till min gynekolog för ett ultraljud. Jag gick dit själv. Förväntan låg i luften. Längtan att få det bekräftat var stark. Jag vågade inte riktigt lita på min egen kropps signaler. Magen täcks snart med en kall, klibbig gel och dosan förs runt på min mage. Det känns lite kliniskt och kallt. Borde det inte kännas varmt och mottagande? Jag tittar vaket på skärmen för att få se. Jo, där, där är ett litet litet tecken på liv i min mage. I min livmoder. Gynekologen fortsätter sin sökning på min mage och säger efter en stund på bruten danska: - där är inte bara en, där är två. Jag tror jag säger Va? och sedan slutar jag att andas eller så var det tvärtom. Tvillingar!

Besöket avslutas efter en del prat och omtumlad tar jag min cykel för att bege mig hemåt. Jag stoppar undan känslorna tills jag kommer bort från folkmyllret och stan. Jag får upp farten och släpper...Jag skrattar plötsligt högt för mig själv samtidigt som tårarna rullar ner för mina kinder. aldrig tidigare har skrattet och gråten varit så förenade. Jag närmar mig mitt hem och beslutar mig för att gå in och köpa mig en fika. Det blir en ljus brownie med chokladbitar i. En kaka skulle nog hjälpa mig i stunden att balansera upp detta hav av känslor. Kakan fick mitt fokus en stund. Det var ju så ofantligt stort att ta in. Att min spröda tonårsdröm faktiskt hade gått i uppfyllelse. Jag var gravid med tvillingar!

Resten av dagen går. Jag stannar upp, känner på magen, tar in, skrattar, pratar högt för mig själv, gråter glädjetårar och väntar på att få berätta för den blivande tvillingpappan.

Hur var beskedet för dig?

Med Värme, Kristina

Tacksam trebarns mamma och medgrundare av Peaceful Parenting

www.peacefulparenting.eu
utkast