Tomten finns han?

När mina äldsta söner var små kom tomten frekvent varje jul. Detta skedde utan någon direkt reflektion från min sida. Jag tog ju bara med mig de traditioner som jag själv var uppväxt med. Modifierade lite men ändå ganska mycket samma ingredienser. Sönerna blev äldre och genomskådade såklart lögnen om tomten.

När min yngste son för två jular sen skulle få uppleva sin första jul med tomten blev det så här. En av mina äldre söner beslöt sig för att vara tomte. Han klär ut sig, knackar på dörren kommer in med säcken och gör sin tomtegestaltning fantastiskt bra. Han röjer inte sin identitet och han håller ut hela vägen.Men vad vi alla bevittnade den stunden fick mig och resten av familjen att tänka om. Det var som att vaken stå och se lillkillen bli lurad...Jag uppfattade inte honom som rädd men tagen, påverkad av stundens spänning.

Efteråt när tomten hade gått var vi alla ganska berörda av att se minstingens reaktion efter besöket. Det var ingen skön känsla. Min stora son utbrast: Jaha då ska vi fortsätta lögnen om tomten?!

Det här ögonblicket fick mig att tänka. Vem är lögnen om tomten till för egentligen. Du kanske inte håller med mig. Men med handen på hjärtat hur många barn har inte fällt tårar av rädsla när tomten dykt upp? Eller krupit längre upp i mammas/pappas famn för att tomten verkar läskig. Efter detta bestämde jag mig för att inte tuta i minstingen att det finns en riktig tomte. Förra året var båda de stora killarna tomtar men med öppna ansikten. Det blev en lek. Det var kul. Det var på lika villkor.

Nu är det ett nytt år och en ny jul som väntar. Vi pratar inte så mycket om tomten och önskelistor. Njuter hellre av livet en dag i taget. Men...jag har märkt att lögnen om tomten ligger djupt inbäddad i omgivningen. Bland andra barn, föräldrar,kompisar...äldre barn får inte avslöja för yngre barn att tomten inte finns...så om jag fortsätter att vara ärlig mot min son ett år till så kanske han blir den som avslöjar att tomten inte finns..på riktigt!! Vilket dilemma! :o) Fast..jag väljer ändå att göra det som känns skönast i mitt hjärta...en jul med lek, gemenskap, mys och en tomte utan lögn.Och det är väl egentligen det som det handlar om att vi har ett val. Även i djupa traditioner som julen för med sig.

Jag är jättenyfiken hur gör ni i er familj? Har ni valt att göra på något annat sätt?

Med värme
Kristina
www.peacefulparenting.eu

Rätten att välja och skapa sig det bästa!

I Sverige har vi länge levt i något som jag vill kalla närhets-principen. Med detta menar jag att vi tillhör givna sammanhang för att vi är bosatta på en viss plats. I många år har vi haft vår vårdcentral, vår förskola, vår barnavårdcentral, vår mödravårdcentral osv. För många av oss har det tagit tid att förstå att vi kan välja. Vi kan det, välja!

Under graviditeten och i föräldraskapet är vi ofta väldigt sårbara. Det kan vara känslor som blir väldigt intima för oss, känslor som vi kanske inte ens visste att vi hade. Vem som bemöter dessa och hur kan ha en avgörande betydelse för oss. Till exempel vet via forskning att vem som är i rummet när vi föder kan ha stor betydelse för hur förlossningen framskrider.

Att byta barnmorskor, läkare eller pedagoger kan naturligtvis vara känsligt och det är lätt att tänka "det blir bra så här" eller "så farligt är det inte". Kanske är det så att det funkar men varför ska det bara funka? Varför kan det inte kännas behagligt, tryggt och kanske till och med helt underbart?

Jag var på möte igår på Frejakliniken (www.frejakliniken.se) en nystartade mödravårdcentral i Höllviken som drivs av två barnmorskor som verkligen brinner för sitt arbete och har förverkligat sin dröm. Aldrig har jag upplevt ett sådant välbehag tidigare på en mödravårdcentral. Det fanns levande ljus, blommor och vacker inredning i alla rum. I rummen med gynekologstolarna fanns till och med skön avslappningsmusik. Jag kände bara välbehag!

Fast att jag inte visste det innan jag kom dit så visste jag när jag åkte därifrån att det är så här jag vill känna när jag kommer till mödravården. Kanske är det en anledning till att vi inte alltid gör aktiva val. Vi vet kanske inte vad det är vi kan få! Så tack Frejakliniken för att ni vidgade mina perspektiv!

Anna

Acceptans

Det finns de stunder, de dagar, ibland veckor då jag som mamma har svårt att känna mig närvarande för mina barn. Känna att jag är där. Det kan vara de dagar då jag är allmänt trött och hängig och längtar innerligt efter att få krypa ner i sängen och bara vila. Ibland kan det vara den yttre världen som pockar på min uppmärksamhet och tar mig bort. Starkast är nog ändå de stunder då den inre världen kallar på min uppmärksamhet. Något behöver tas om hand om, omfamnas.Då kan det vara svårt att balansera familjelivet. Mina behov. Mina barns behov. Detta kan ibland väcka en känsla av otillräcklighet och en öppen passage för det dåliga samvetet att ta sig in. Det dåliga samvetet som kommer slingrandes över ryggraden..sakta, sakta...tar sig upp förbi halsen och viskar i mitt öra...du är ingen bra mamma..du gör inte tillräckligt...gör någonting..nu!!!

Jag har märkt att jag oftast kan stanna upp...komma tillbaka till kärlekens flöde, till glädje och stundens guldkorn. Men de gånger jag inte kan det har jag lärt mig en annan sak. Acceptans. Att känna fullkomlig acceptans till mig själv i det som är nu skapar en otrolig vila inombords. Jag skulle nog vilja säga att fullkomlig acceptans är den högsta graden av självkärlek. Det har såklart varit och är ibland fortfarande en utmanande träning att ta mig själv till acceptansens sötma. Men det är helt klart värt resan dit.

Jag välkomnar dig som förälder att träna på att ta in känslan av acceptans de stunder då familjelivet känns extra utmanande. Det ger inte bara fördelar för oss som vuxna, vi sänder också ut medmänskliga signaler till våra barn om att allt är okej oavsett var du är och hur du mår. Du är okej. Du är älskad. Jag är okej. Jag är älskad.Så enkelt men ibland så svårt.

Med värme
Kristina
www.peacefulparenting.eu

Våra barns känslomässiga utveckling

Detta är kanske det som engagerar mig mest av allt. Det som verkligen har varit och är det jag prioriterar högst i mitt föräldraskap och också det jag arbetat mest för när jag arbetat med barn. Det är en ständigt pågående process för mig som vuxen och förälder där jag verkligen behöver medvetandegöra vad det är jag tror jag förmedlar till mitt barn och vad jag verkligen förmedlar. Jag har numera en fantastisk lärare i detta, min egen son och hans ständiga och omedelbara uttryck för vad han upplever.

Min son är nu inne i en period då han testar sitt eget jag genom att säga väldigt mycket nej inte sällan följt av gråt. En av de vardagliga situationer när detta är som mest påtagligt är vid påklädning när vi ska gå ut. Detta kan naturligtvis vara både tålamodskrävande och frustrerande som förälder. Jag kan se att det är en så oerhört stor skillnad i utgången av dessa situationer beroende på min förmåga att låta honom ha sina utbrott utan att jag tvingar honom på med kläderna och om jag gör tvärtom.

I veckan fick vi en snabb tid hos läkaren och jag var tvungen att använda mig av det senare alternativet för att det kändes viktigt att hinna till läkaren. Upplevelsen var dels jätte obehaglig för mig att tvinga på honom kläderna och det som kanske var mest tydligt var min sons reaktion efteråt när vi kommit ut och kampen var över. Han är normalt väldigt pratig och öppen. Nu satt han i vagnen stel i kroppen och stirrade alldeles tomt framför sig. Efter några minuter försökte jag närma mig honom genom att röra vid honom och prata lite då slog han efter mig och visade tydligt att han inte ville ha med mig att göra.

Det jag förstår är att detta skulle kunna vara en av många situationer som jag inte ens hade reflekterat över eller sett något alternativ till om jag inte hade haft möjligheten av att använda mig av de verktyg jag praktiserar i stort sett varje dag. Kanske hade detta då varit vardag i vårt hem och min sons reaktion kanske inte hade varit lika stark just för att han gett upp en del av sitt inre i hopp om att vara mamma till lags. Just en icke-reaktion skulle kunna tolkats som något positivt att jag lyckats få min son att förstå att det är jag som bestämmer. I stort sett all forskning tyder dock på det motsatta att icke-reaktioner ofta formar en person som tappar en del av sin inre känslomässiga förmåga. Det mesta av denna utveckling sker upp till barnet är 5 år och påverkar oss resten av livet.Det är också denna kunskap och detta engagemang som lett till att jag velat skapa Peaceful Parenting.

Att praktisera verktygen i Tre nycklar till ett Rofyllt föräldraskap ger mig verkligen möjlighet att (för det mesta) instinktivt handla annorlunda. Ju mer balans, inre trygghet och ro jag känner desto lättare blir det att tillgodose mitt barns känslomässiga behov. Min önskan är att alla barn ska få fortsätta blomma resten av sina liv!

Så stort tack till alla er som inspirerat och hjälpt mig på vägen så att jag och Kristina har kunnat sätta ihop konceptet Tre nycklar till ett Rofyllt föräldraskap som jag önskar att få sprida till tusentals av er föräldrar som vill ha det! Mer information hittar du på www.peacefulparenting.eu

Ha en fortsatt underbar helg!
Anna

Att äta

Kan det ha varit så att i tidernas begynnelse var det lika naturligt att äta som att andas...det bara hände...kan det ha varit så att jorden skapades så frodig, så otroligt smart och vackert komponerat att kroppen bara fick i sig vad den behövde...helt naturligt...

Idag plockar vi vår mat i de stora matkedjorna, om vi inte är lyckligt lottade att ha våran egen odling eller lokala handlare runt hörnet...För många familjer är mat förknippat med stress, ska hinna med, helst samla alla vid bordet...för mig är inte matlagning längre förknippat med stress...däremot kan inspirationen sina titt som tätt och i mina försök att bjuda in resten av familjen i middagskompositionen...blir svaret allt som oftast köttbullar med mos!! Ja jag köper färdiga köttbullar...tack och lov finns det numera en ekologisk variant...

Det är lite lustigt egentligen att vi alla i en familj ska äta vid samma tidpunkt, samma mat...jag vet ju att rent praktiskt är det ju enklast...men är egentligen inte syftet att barnet ska lära sig sin egen inre mat o även sovklocka? Lära känna sin kropp, sina behov, lära sig att respektera kroppens signaler...och i sin tur lära sig att ta o få eget ansvar som de kan bära med sig resten av livet..

Inom Aware Parenting beskrivs just detta...att från början låta de små barnen få prova sig fram...i några dagar blir det kanske bara pasta, andra dagar bara köttet eller fisken...vissa dagar slinker det ner lite av varje...men poängen är att i det stora hela så får barnet i sig alla de näringsämnen som behövs.. det krävs ju givetvis att jag som förälder erbjuder en varierande o näringsrik kost...likaså med fettet...att små barn ska ha lite mer fett i maten än vad vi behöver vet de flesta...men jag upptäckte på min yngste son att han lyckades reglera detta själv genom att äta från smörpaketen då o då :o) Hur bra som helst!

Så även fast de flesta av oss inte intar vår mat lika naturligt som att andas kan vi med små medel prova att ge våra barn ett naturligt förhållningssätt till mat och därmed också minska risken för stressiga och tjatiga middagssituationer. Och istället låta matstunden vara en källa till social samvaro och gemenskap.

Boktips!
The Aware Baby av Aletha Solter!

Med värme
Kristina
www.peacefulparenting.eu

Gravidmeditation -ett sätt att skapa kontakt

Under min först graviditet fick jag möjlighet att ägna mig en hel del åt meditation vilket jag verkligen njöt av. Jag fick prova en massa olika tekniker och i en grupp med bara kvinnor, så absolut meditationer som var ämnade för kvinnor men inte för gravida specifikt. Jag vet inte när det kom, men för ungefär ett år sen tror jag, då fick jag en stark känsla av att jag ska göra meditationer som vänder sig till gravida.

Denna känsla har jag burit med mig sen dess och jag har gjort några försök att få till dessa meditationer under det senaste året men har inte hittat vägen. Jag bestämde mig för att skapa gravidmeditationskvällar för gravida när jag själv blev gravid och tänkte att jag skulle kunna använda mig av olika meditationer som jag lärt mig genom åren och rikta dom för att skapa kontakt till sitt barn. Då hände något.

Plötsligt på bara 10 minuter så trillade den första meditationen ner. Det kändes verkligen som att den kom igenom mig. En meditation som handlar om att skapa trygghet inom sig själv och därifrån ge trygghet till barnet i magen. En verkligt jordande vägledd meditation. En vecka senare skulle jag ta ett bad och när jag just kommit in i avslappning så kom nästa meditation. På ytterligare 10 minuter så var den färdig. En meditation som skapar en djup kärlekskanal mellan mig och mitt barn. En meditation som är både i rörelse och stilla.

Jag har haft gåvan att få dela med mig av dessa båda meditationer på de meditationskvällar jag har varannan söndag och verkligen fått fin respons. Dessutom har det första demo exemplaret av trygghets meditationen kommit till på CD. En CD som det finns möjlighet att köpa via vår hemsida www.peacefulparenting.eu

Jag är så tacksam för all kreativitet som föds genom mig och så förundrad att det verkar vara så här det fungerar när jag skapar. Jag känner otroligt starkt för att skapa kontakt till sitt barn genom att medvetet använda sig av den inre värld som vi alla besitter. Att genom kroppen, tanken och själen hitta vägar som jag tror förbereder oss gravida kvinnor för både förlossning och föräldraskap samtidigt som det gör vår graviditet och början av livet för våra barn så mycket behagligare och lugnare.

Så jag hälsar er alla varmt välkomna att ta del av dessa stunder antingen tillsammans med oss eller hemma i er egen lugna vrå!

Anna

Om att våga stanna upp och möta barnets Nej!

Det finns perioder då Nejet från mitt barn studsar rakt mot mig...ofta, starkt, vitalt och viljekraftigt...Det finns perioder då jag älskar Nejet och det finns perioder då Nejet får mig att tappa tålamodet...Jag har märkt att utgången av en Nejsituation kan te sig helt olika beroende på var jag är. Om jag är närvarande om jag vågar stanna upp och vara med Nejet. Då tenderar nejsituationen lösa upp sig till ett skimrande stoft och vi kan snabbt komma tillbaka till glädjen, leken och handlingen.Ibland kollapsar jag rakt in i den lilles nej...ibland lägger vi oss ner och bara skrattar, skrattar nej,nej,nej...det kommer dom stunder då jag inser att jag kan inget göra...mer än att vänta och låta nejet få sin tid...och när vi sen ska in i handlingen igen...brukar nejet vara borta och kläderna kommer på...och ibland blir det skrik och gråt för att kläderna måste på och nejet är kvar...

Om jag däremot är i tankar, stress, tidspress då tar sig nejsituationen helt andra propotioner. Nej leder till en konflikt, skrik, tårar och en mamma som bär med sig en kletig massa av dåligt samvete resten av dagen för att hon tappat tålamodet.

För mig blev det väldigt mycket enklare att vara med nejet, busnejet, gråtnejet, argnejet eller jag vill inte...när jag lärde mig att urskilja att nejet egentligen inte är till mig. Det är inte mot mig. Det har egentligen inte med mig att göra överhuvudtaget. Det är inte till för att provocera eller göra mig irriterad. Nejet är där för att den lilla individen har förstått något om sig själv! Vilken Lycka! Ja jag kan påverka min omgivning! Och JA jag kan säga NEJ nej nej och nej...och Nej jag vill inte ta på mig kläderna...(just nu!)

Det fantastiska som sker när jag kan hantera min irritation, stress eller brist på tålamod. När jag helt enkelt väljer att våga stanna upp, andas och komma tillbaka till närvaro...till det som är...jo då kan jag SE..jag kan se den lille individens sanna väsen skymta fram...Jag ser dig, jag ser din utveckling...Och ja jag älskar dig...det blir så varmt då..att nej eller ja spelar inte längre så står roll...det är ju ändå bara ett ögonblick som ska passera...

Med värme
Kristina
www.peacefulparenting.eu